Ocimum basilicum

Basilika, basilika, basilika. Älskade basilika!

Är det något som inte riktigt vill sig hos mej så är det basilikan.

Jag tror att det beror på att jag helt enkelt inte är så bra med växter, varken inom eller utomhus, som är lite känsliga och kinkiga.

Rent allmänt gillar jag lite yviga tag. Känslan sitter liksom i händerna och som den kreativa och emotionella människa jag är när jag är inne i ett flow klarar jag liksom inte att dutta runt, finlira.
Jag har alltid en faslig massa projekt på gång samtidigt så något onödigt uppassande är det inte tal om. Om man ska hänga kring mej får man helt enkelt vara lite självgående. Så, basilikan går bort, den vill helt enkelt ha för mycket uppmärksamhet.

Thaibasilika

Basilikan vill stå rättså vamt, den gillar inte drag och jag tycker den är lite allmänt tetig. Så jag skiter helt enkelt i att odla den.
Jag har nästa alltid en köpekruka inne vid spisen och den får helt enkelt dö när den känner att den måste det.
Eftersom jag ser den dagligen är jag dock ganska bra på att passa med vatten och den brukar faktiskt hänga med i ett par veckor innan den ger upp.
Det är ju inte riktigt samma känsla men ibland har nöden ingen lag.

Men, så händer något riktigt glädjande.
Man har en vän som lyckas med det man själv inte lyckas med.
- åå, nä vår basilika är jättefin, det är bara att komma och skörda. Ta hur mycket du vill, tills du skäms...
-Öhh, okay?!  Visst, Tack!


Ja jag är inte blyg tänkte jag och tog med mej den största korg jag hittade och pep iväg nästgårds.

Tack snälla snälla goa vänner för den fina basilikan

När jag kom hem i skymningen satte jag ett par kvistar i vattenglas, resten repade jag av, hackade upp och frös sedan in i små påsar.
Hela huset luktade ljuvligt.
Tänk så mycket gott jag kommer kunna laga i vinter. Mmmm

Härlig skymningsodling hos Nisse och Linda

 Själv har jag förresten huuuuur mycket slätbladig persilja som helst i landet. Någon som behöver?